Vem ansvarar för vad?

Förändring kräver handling på flera nivåer. Det handlar inte bara om vad ett barn eller en familj kan göra, utan också om vad skolan, huvudmannen, myndigheter och beslutsfattare behöver ta ansvar för.

Vad kan föräldrar göra?

När ett barn har problematisk skolfrånvaro är det lätt att familjen känner sig ensam, ifrågasatt och ansvarig för något som ofta är mycket större än den egna familjen.

Du som förälder behöver inte bära hela ansvaret själv.

Det kan vara viktigt att:

lyssna på barnet och försöka förstå vad frånvaron berättar
dokumentera frånvaro, händelser, möten och överenskommelser
be skolan utreda orsakerna till frånvaron
efterfråga konkreta insatser, ansvariga personer och datum för uppföljning
be att barnet får komma till tals på ett sätt som fungerar för barnet
be skolan undersöka lärmiljö, bemötande, trygghet och anpassningar
ta hjälp av elevhälsa, vård, socialtjänst eller andra relevanta aktörer när det behövs
söka stöd och gemenskap hos andra familjer

Du behöver inte bevisa att ditt barn har det svårt genom att barnet först måste bli ännu sämre.

Barnets mående och berättelse behöver tas på allvar innan situationen har blivit akut.

Vad kan skolpersonal göra?

All skolpersonal har betydelse för om en elev känner sig trygg, förstådd och välkommen tillbaka.

Det handlar inte bara om närvaroregistrering. Det handlar om relationer, lärmiljö och bemötande.

Skolpersonal kan:

möta eleven utan skuld, skam eller misstänkliggörande
fråga: ”Vad gör det svårt att vara här?” i stället för ”Varför kommer du inte?”
lyssna på elevens och vårdnadshavarens erfarenheter
uppmärksamma tidiga tecken på stress, otrygghet och undvikande
anpassa undervisning, krav, miljö och kommunikation
skapa tydlighet, förutsägbarhet och möjlighet till pauser
säkerställa att eleven har en trygg vuxen att vända sig till
följa upp om insatserna faktiskt fungerar
dela information internt så att eleven inte behöver börja om med sin berättelse varje gång
lyfta oro när skolans arbetssätt riskerar att öka frånvaron

Ett barn ska inte behöva använda all sin kraft till att överleva skoldagen.

Bemötandet är en del av stödet.

Vad ska rektorer och huvudmän göra?

Rektor och huvudman har ett särskilt ansvar för att problematisk skolfrånvaro inte hanteras som ett individuellt misslyckande hos eleven eller familjen.

Arbetet behöver vara systematiskt, långsiktigt och förankrat i skolans ansvar för utbildning, trygghet och stöd. Skolverket betonar bland annat vikten av tidiga insatser, god lärmiljö, individanpassning och samarbete.

Rektorer och huvudmän behöver:

ha tydliga rutiner för att upptäcka, utreda och följa upp frånvaro
agera tidigt – inte vänta tills frånvaron blivit omfattande
utreda orsakerna tillsammans med eleven, vårdnadshavarna och elevhälsan
undersöka skolrelaterade orsaker, inte bara elevens eller familjens situation
säkerställa att extra anpassningar och särskilt stöd sätts in när det behövs
följa upp bemötande, trygghet, kränkningar och skolmiljö
se till att det finns kontinuitet och tydligt ansvar
skapa fungerande samverkan mellan skola, elevhälsa, hemkommun och andra aktörer
följa upp resultatet av insatserna – inte bara att ett möte har genomförts
använda frånvarostatistik som underlag för att utveckla verksamheten
säkerställa att personalen har kunskap om NPF, stress, skolfrånvaro och tillgängliga lärmiljöer

Frågan behöver vara större än:

Hur får vi eleven tillbaka?

Den behöver också vara:

Vad behöver förändras i skolans sätt att organisera, undervisa, bemöta och ta ansvar?

Vad behöver beslutsfattare göra?

Problematisk skolfrånvaro kan inte lösas enbart genom individuella insatser. Det krävs politiska beslut, nationell uppföljning och ett tydligare ansvar mellan aktörer.

Beslutsfattare behöver:

säkerställa att det finns tillförlitlig och jämförbar nationell statistik om skolfrånvaro
följa upp hur många elever som inte får tillgång till sin utbildning
säkerställa att barns rätt till utbildning fungerar i praktiken
ställa tydliga krav på huvudmän att förebygga, utreda och åtgärda frånvaro
följa upp om elever får de anpassningar och stödinsatser de har rätt till
investera i elevhälsa, specialpedagogisk kompetens och tillgängliga lärmiljöer
stärka samverkan mellan skola, vård och socialtjänst
följa upp vilka insatser som faktiskt leder till förbättring för det enskilda barnet
ta ansvar för övergångar mellan skolor och skolformer
säkerställa att barn och familjer får information, delaktighet och rättssäkerhet
lyssna på barn och familjer som berörs av problematisk skolfrånvaro

Det räcker inte att konstatera att skolfrånvaron ökar.

När statistiken visar att barn inte får sin utbildning måste det leda till politiskt ansvar och konkret förändring.